Inledning
I dag använder 1,3 miljarder människor på jorden tobak, och varje år dör 4,9 miljoner människor i sviterna av tobaksanvändning. Hälften av alla tobaksanvändare kommer att dö på grund av sin rökning. Världsbanken förutspår att 2030 kommer rökning årligen att döda ungefär en sjättedel av alla vuxna på jorden (1). Visserligen återfinns nästan 70 procent av dessa dödsfall i utvecklingsländer, men trots det är tobaksanvändningen ett av de mest betydande hälsoproblemen i Europa. Det är den näst vanligaste dödsorsaken totalt sett och rökningen ligger i topp av dödsorsaker som kan förhindras. Visserligen kan man tycka att regeringar och lagstiftare är skyldiga att försöka förhindra dessa dödsfall, men om man verkligen vill få rökare att aktivt försöka sluta krävs ett engagemang även i de bredare folklagren, och här kommer hälso- och sjukvårdspersonalen in. Den här yrkesgruppen har befolkningens och medias förtroende, och har därför möjlighet att vinna gehör på många olika sociala, ekonomiska och politiska arenor. I sin yrkesutövning når de ut till människor i alla samhällsskikt och har därför möjlighet att hjälpa en stor del av befolkningen att ändra sitt beteende. De kan ge råd, vägledning och svar på frågor om konsekvenser av tobaksanvändning. De kan hjälpa patienter att sluta röka och varna barn och ungdomar för farorna med rökning. Undersökningar har visat att information och råd av hälso- och sjukvårdspersonal är en av de mest kostnadseffektiva metoderna för att minska rökningen i samhället (2).

Hälso- och sjukvårdspersonal kan ingripa på många olika nivåer. På individnivå handlar det om information och utbildning om de skador tobaksanvändning medför och hur man kan övervinna sitt beroende. Riktlinjer som vägleder hälso- och sjukvårdspersonal i hur man gör detta, har skickats ut i olika länder (3). På kommunal nivå kan yrkesgruppen ta initiativet till och/eller stödja olika satsningar, som exempelvis att försöka göra arbetsplatser rökfria eller göra resurser som är avsedda att hjälpa människor som vill sluta röka, mer tillgängliga. Slutligen, på samhällsnivå, kan de låna sin röst och auktoritet till nationella och globala tobaksavvänjningssatsningar, lobba för skatteåtgärder och lagstiftning med syfte att minska rökandet, och främja initiativ som exempelvis Rökfria dagen eller FCTC, WHO-s globala ramkonvention mot tobak. Ett exempel på vad hälso- och sjukvårdspersonal kan göra som grupp är en petition som nyligen lanserades över hela Europa. Petitionen kräver att rökare enkelt ska kunna få hjälp med rökavvänjning och att icke-rökare ska få ett totalskydd mot tobaksrök, samt att WHO:s globala ramkonvention mot tobak implementeras.

Generellt borde hälso- och sjukvårdspersonal vara föredömen, både för sina patienter och för ett hälsosamt samhälle. Organisationer som samlar denna yrkesgrupp kan i sin tur utgöra föredöme åt andra yrkesorganisationer och åt samhället. Detta kan de göra genom att exempelvis verka för rökfria arbetsplatser och en rökfri kultur.

Europeisk jämförelse
En betydande åtgärd för att minska rökandet skulle vara att förbjuda försäljning av tobak på sjukhus och andra vårdinrättningar. Flera EU-länder, exempelvis Polen, Grekland, Spanien och Estland, har sådana förbud. “Det Internationella Nätverket för Hälsofrämjande Sjukhus” och “Europeiskt Nätverk för Rökfria Sjukhus”, som verkar i de flesta av EU:s medlemsstater, verkar aktivt för att sjuk- och hälsovården ska bli helt rökfri, att rökavvänjningsbehandling ska bli mer lättillgänglig och för att hälso- och sjukvårdspersonal själva ska sluta röka. På Malta har man infört lagstiftning mot rökning på offentliga platser, vilket enligt lokal hälso- och sjukvårdspersonal har fått ner antalet rökare (4). Med tanke på det har många länder infört rökförbud på arbetsplatser, offentliga transporter och platser, eller står i begrepp att göra det.

Både Malta och Sverige har paraplyorganisationer för hälso- och sjukvårdspersonal, som samlar läkare, tandläkare, sjuksköterskor, lärare, farmaceuter och psykologer i arbetet mot tobaken. En sådan organisation har till exempel i samarbete med Hälsodepartementet på Malta, etablerat ett stödsystem för att hjälpa rökare som vill sluta, genom att tillhandahålla hjälp via rökavvänjningskliniker. Vidare organiserar Hälsodepartementet pedagogiska föreläsningar och undervisning för att upplysa personal om de föränderliga utmaningarna inom rökavvänjning. I Sverige engagerar sig grupper som ”Europeiska Sjuksköterskor, Läkare mot tobak, Barnmorskor mot Tobak” och ”Hälso- och Sjukvårdspersonal mot Tobak” i rökavvänjningsfrågor, både genom policyarbete, opinionsbildning och yrkesmässig utveckling. De här organisationerna underlättar för hälso- och sjukvårdspersonal att inta en fastare hållning mot tobak, och att bli bättre på att stötta patienter under den långa processen att sluta röka. Vidare har mer än två tredjedelar av alla tandläkare I Sverige och Finland uppgett att de ser det som sin plikt att uppmuntra sina patienter att sluta röka (5). I Storbritannien har National Health Service startat en mycket effektiv och mångsidig Sluta röka-tjänst. Tjänsten förser dem som vill sluta röka med rådgivning och stöd. Sveriges motsvarighet är sluta-röka-linjen.

En förutsättning för att hälso- och sjukvårdspersonal ska kunna spela denna nyckelroll är att de ständigt behöver uppdatera sina kunskaper på området. Sådan utbildning skiljer sig dock europeiska länder emellan. I Estland, exempelvis, är praktiserande läkare utbildade i att ge råd till rökare, och Estland har dessutom som mål att ha åtminstone ett rådgivningskontor med professionella rådgivare i alla sina 15 län. I Litauen får alla studenter vid Litauens främsta mediciniska universitet sedan 1995 föreläsningar om förebyggande av rökning och rökavvänjningsmetoder. I Tyskland har man nu insett vikten av ökad medvetenhet hos läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal om de här frågorna, och att det är särskilt angeläget där erfarenheten av effektiva rökavvänjningsmetoder är liten.

Den allmänna medvetenheten och utbildningsnivån i frågan anses vara mycket viktig för anti-rökningspolitiken särskilt i grupperna barn, ungdomar och unga vuxna. Här spelar hälso- och sjukvårdspersonal en extremt viktig roll. Ett exempel på ett land där informationsinsatser riktas särskilt mot dessa grupper är Grekland. I Sverige, Spanien och Slovakien har hälso- och sjukvårdspersonal samarbetat med skolor för att införliva undervisning om tobakens effekter och risker samt inslag om främjande av god hälsa i läroplanen, om än inte helt färdigutvecklat och genomgripande i Spanien och Slovakien. På Cypern har man genomfört medvetenhetskampanjer som riktar sig till gravida kvinnor och unga, och Estlands folkhälsoinstitut har lanserat en innovativ, tävlingsinriktad taktik i skolor, där kamratpåtryckningar ska göra det svårt för skolungdomar att röka.

Vad kan hindra att projekten lyckas?
Trots många framåtsträvande åtgärder för att stävja tobaksberoendet finns det faktorer som försämrar möjligheterna att lyckas. Två av de huvudsakliga hindren i många europeiska länder är ekonomiska. Det ena är skattenivåerna på tobaksprodukter och det andra är kostnadsskillnaden för individen att få behandling.

WHO och Världsbanken uppskattar att en höjning av cigarettpriset med 10 procent skulle få cirka 42 miljoner människor i världen att sluta röka (6). Skatterna som lagts på tobaksprodukter kan resultera i stora prisskillnader på cigaretter EU-länderna emellan. Exempelvis kan cigaretter i Luxemburg vara upp till tre gånger billigare än i Storbritannien (7). Följden blir att stora mängder rökare från grannländerna åker till Luxemburg för att köpa cigaretter. Ett annat exempel på prispolitikens betydelse är Frankrike, där de senaste årens prisökningar på cigaretter har gjort att väldigt många fler rökare vill sluta. Hälso- och sjukvårdspersonal kan utnyttja sin roll för att utöva påtryckningar på regeringar att förändra sina skattesystem.

Kostnaden för rökavvänjningsbehandling är ett betydande ekonomiskt hinder för att minska rökandet i samhället. Rökning förekommer betydligt mer i de grupper som har minst ekonomiska resurser. Om man vill få ner det allmänna rökandet i samhället borde kostnaden därför inte vara en hindrande faktor för dem som vill sluta röka. För närvarande finns det inte heller någon europeisk samstämmighet i prissättningen på behandlingskostnaden. På Malta, till exempel, är rökavvänjningsklinikerna lättillgängliga och gratis, vilket uppmuntrar en rökare att sluta. I Storbritannien har Folkhälsoinstitutet främjat rökavvänjning genom nikotinersättningsterapi som är tillgänglig via recept, vilket gör den gratis för äldre och människor med låg inkomst. I länder som Spanien, Tyskland och Slovakien är farmakologisk hjälp inte gratis. Följderna i exempelvis Tyskland är att bara 25 procent av läkarna frågar om sina patienters rökstatus och mindre än 5 procent råder sina patienter att sluta röka. Den här omständigheten har också förklarats med bristande stöd till läkare och för liten tilldelning av resurser för beroendebehandling i form av tid och pengar för övrig hälso- och sjukvårdspersonal. Resursbrist har också uppgetts vara ett enormt problem för rökberoendeprogram i Slovakien, trots att vissa av programmen har haft stor framgång. Återfallsnivån kan också vara hög på grund av bristande psykologstöd för rökare som försöker sluta.

Slutligen är inte graden av allmän medvetenhet lika hög EU-länderna emellan. Trots att både Spanien och Cypern står i begrepp att inleda forskningsprojekt om rökavvänjningsprograms effektivitet, är det ofta brist på data för att forskningsprojekten ska ge vetenskapligt trovärdiga resultat.

Sammanfattning
Hälso- och sjukvårdspersonal spelar en nyckelroll i strävandena för att minska rökandet i samhället. Paraplyorganisationer som företräder dessa yrkesgrupper har goda möjligheter att utöva ett positivt inflytande på policybeslut och opinionsbildning.  Dessa organisationer garanterar också fortlöpande utbildning för hälso- och sjukvårdspersonal, vilket är av central betydelse. Organisationerna kan dock inte verka utan stöd av EU: s medlemsstater. Därför borde hälso- och sjukvårdspersonal själva uppmuntras att sluta röka och aktivt försöka övertyga allmänheten att söka hjälp att sluta röka, samt att få relevanta nationella och internationella organ att finansiera anti-rökningsinitiativ.

Information om EU:s nya kampanj för ett rökfritt Europa “HELP – för ett liv utan tobak” och om EU:s aktiviteter inom tobakskontroll kan hittas på Kommissionens hemsida:
http://europa.eu.int/comm/.../tobacco_en.htm